Alla får plats men...

Varnar för ett långt och utsvävat inlägg...
Jag har svårt att förstå mig på dagens politiker. Jag tänker på frågan gällande migrationen.

Självklart vill man hjälpa så många som möjligt och visst finns det gott om plats i Sverige. Men det är ju inte bara plats som behövs det behövs ju resurser också.
För att dra en långsökt parallell. I mitt hushåll skulle det nog lätt få plats åtta inneboende (utöver de sex vi redan är). Men jag har varken köksresurser eller tvättresurser för att klara av det hela i långa loppet.

På samma sätt måste det ju vara för landet Sverige.
Fast för landet Sverige handlar det om resurser inom vård, skola, arbetsmarknad m.m.
Läste idag i OT om att asylsökande inte hinner gå igenom någon hälsokontroll inom rimliga tidsgränser. Lösningen i Kalmar län skulle vara att EN sköterska anställdes plus att man skulle se om man kunde ta någon resurs från primärvården. Nu är jag inte insatt i om primärvården har gott om resurser som kan avvaras utan att kvalitén påverkas för anställda och patienter men i stora lag ser jag detta som att vi inte längre klarar av asylmottagandet organisatoriskt.

Jag ser då två alternativ, antingen måste vi då minska asylmottagandet eller så måste mer resurser tillföras organisationen runt det hela så att man inte måste plocka resurser från andra organisationer  (i mitt exempel primärvården) Hoppas ni förstår vad jag menar.
Jag ser även liknande tendenser inom skolvärlden.

Men detta förhållandevis "enkla tänk" verkar inte finnas i riksdagen? För jag har inte hört några direkt konkreta debatter om detta... Fram med korten liksom, hur mycket pengar/resurser finns det till migrationen så att vi kan ta hand om så många som möjligt på bästa sätt utan att sänka den kvalité  (vi vill ju snarare höja den) vi idag har inom skola, vård m.m. Och man vill ju även höra det både kortsiktigt och långsiktigt.

Vi har det bra i Sverige och självklart ska vi hjälpa människor som har det svårt. Men även om vi vill så kan vi inte hjälpa alla, vi kan bara hjälpa så många som vi organisatoriskt och resursmässigt klara av.

Själv tar jag mig riktigt illa vid gällande barngiftemål och när barn i tioårsåldern blir mödrar. När tjejer nekas utbildning, krig och terrorism mm. Jag skulle vilja "rädda" dem alla men jag inser ju att jag inte kan göra allt. Men visst kan jag bidra.
Det kan Sverige också, bidra alltså, men vi kan inte rädda alla.